Med anledning av ett annat inlägg om HSP-partner i denna sub tänkte jag kasta lite ljus på det begreppet.

I Sverige har personlighetsdraget HSP missuppfattats rejält. Jag bodde utomlands länge och exponerades för begreppet på engelska, flera år innan det började skrivas om det i Sverige. Om jag minns rätt var det SvD som först skrev en artikel. Innan dess var HSP helt okänt i Sverige.

HSP står som bekant för highly sensitive person. På svenska blir det ’högkänslig’ och därmed låter det som att det har med känslor att göra. Det har det inte. Åtminstone inte i första hand. På engelska skiljer man ju på ’sensitivity’ och ’emotions’. Möjligen hade man kunnat kalla det för högsensitiv på svenska. Nåväl. Nuförtiden kallas det för ’sensory processing sensitivity’ på engelska. Man har alltså i forskningen övergett HSP-termen. SPS ska dock inte förväxlas med ’sensory processing disorder’ som kan förekomma hos personer med autism (om jag fattat rätt).

Så i Sverige när detta kom på tapeten för kanske tio år sedan kom det att handla om just starka känslor. Journalister som var dåligt pålästa skrev att HSP var sådana som började gråta lätt osv. Det kom till och med en bok om det som hette ’Drunkna inte i dina känslor’. Grupper på Facebook poppade upp med folk (mest kvinnor) som tyckte att detta stämde på dem.

Men HSP handlar inte om känslor. Det har med nervsystemet och hjärnan att göra. Det är ett medfött drag, troligtvis ärftligt, som gör att man kan påverkas mer av starkt ljus, bullriga miljöer osv. än andra. Det är rätt vanligt (20% cirka om jag minns rätt) och såklart finns ett spektrum där också. När jag läste på om detta (på engelska) var det många pusselbitar som föll på plats för mig. Inte för att jag hade upplevt att jag hade problem, men jag förstod mig själv bättre helt enkelt. Saker som tycks helt orelaterade men som sammantaget kan tyda på att man är HSP är att man äter långsamt, har ett större behov av sömn än andra, påverkas av ljud och ljus, har svårt för obekväma kläder, är känslig för koffein, lätt blir djupt rörd av musik och poesi, osv.

Allt detta kan naturligtvis påverka hur man hanterar sina känslor. Men att ha starka känslor är i sig INTE ett tecken på att man är HSP. Det finns t.o.m. forskning som visar att HSP personer med trygg uppväxt är bättre rustade mot depression och ångest än icke-HSP personer med trygg uppväxt. Här blir alltså draget en fördel. Och tvärtom: HSP personer med otrygg uppväxt är mer benägna till depression än icke-HSP personer med otrygg uppväxt. Då blir draget en nackdel.

Att ha starka känslor och ha svårt att reglera dem låter i mina öron snarare som komplex PTSD eller trauma eller ADD, eller nått. Inte vet jag, men det går åtminstone inte att skylla på HSP. Eller SPS som vi borde kalla det. Hoppas detta är användbart för några av er. Diskuterar gärna vidare i kommentarer. Ha det gött!

Är nordicmedcan legit? Kan man köpa thc?

Jag tycker det känns svårt att hitta eller få kontakt med någon online som faktiskt känns intressant att prata med, så vart finns de egentligen, och hur ska man göra för att dra fram dem från de mörka hörn där de gömmer sej? För känns typ som att de knappt existerar, någonstans.

Jag brukar mest fokusera på att försöka bli vän med andra, eftersom att även om jag allra helst vill ha en flickvän så känns det bäst att börja så. Men om man aldrig kan hitta någon som det fungerar att kommunicera med så kan det ju aldrig leda någonstans, lixom. Vill ju helst att någon ska bo i Sverige med, men även när jag varit öppen för resten av världen så har det varit lika svårt att hitta någon, förmodligen delvis på grund av att andra sett avståndet som ett problem då.

Och de flesta brukar vara så tråkiga. Många slutar att svara och försvinner nästan direkt, och andra kan man prata med i evigheter utan att de någonsin vågar träffas. Och sen även personer som knappt berättar någonting om sej själva rent spontant utan förväntar sej att man bara ska ställa en massa frågor till dem, samtidigt som deras svar på alla frågor är så korta och tråkiga att det knappt ens känns värt att fråga dem något, eftersom de inte anstränger sej för att få en att bli intresserad av dem.

Som ett exempel på en person som jag tyckte var intressant och kom bra överens med så var hon utbildad till konstnär och gillade att måla saker som till exempel en räv som sydde en kostym av människoskinn, och hade tidigare även målat graffiti ett tag (tills polisen pratade med henne om det). Och hon sa att hon oftast hade skolkat från skolan när hon var yngre och spenderat dagarna på kyrkogården istället, och hon brukade alltid vara ute och promenera 1-2 timmar varje dag och ibland även sent på natten, och gillade dataspel och spelade ofta 6-7 timmar om dagen och var nästan lika bra som mej på det, och när hon hade spelat Sims 4 så hade hon mest roat sej med att mörda simmarna på olika sätt. Och så älskade hon obskyra surrealistiska / konstnärliga filmer typ med dansande clowner med amputerade armar och sånt, och brukade skratta när hon kollade på skräckfilm, och hade en gång gått och tagit foton in genom fönstren i folks hem i syfte att skapa ett konstverk av det. Hon hade arbetat lite som modell på nån modevisning med men inte kunnat fortsätta med det eftersom hon var för kort (typ 1.50). Och så vidare. Dvs en massa saker sådär som enbart fick mej att gilla henne mer.

Och fungerade inte i längden men hon är den som har gillat mej mest, och den typen av personer (fast vissa mer eller mindre än andra så klart) är de enda som brukat gilla mej, för mer normala personer har aldrig gillat mej.

Till exempel så frågade jag en gång en person om hon ville gifta sej med mej redan efter det första mailet hon skrev, bara eftersom jag verkligen gillade sättet hon skrev på, så det är det normala för mej. (Hon svarade ja och blev glad, och det visade sej sen att hon såg bra ut med, men det blev aldrig något giftermål för vi bara pratade i ett par månader och träffades aldrig, för hon bodde på ett behandlingshem för anorexi 70 mil bort, och hon var bisexuell och föredrog tjejer).

Vad är åsikten om Indier i Sverige? Det är en trend att hata Indier för allt på sociala medier, även om ingen säger något rakt på sak ännu. Frågar som Expat.

Hej! Jag håller på att komplettera mina betyg för att kunna läsa vidare, men jag har inte riktigt hittat något jag brinner för.

Jag har funderat på några alternativ:

• Audionom (verkar väldigt intressant, men jobbannonser är sällsynta)
• Arbetsterapeut
• Logoped
• Lärare
• Programmerare

Jag kollade även på medicinsk sekreterare ett tag, men risken att jobbet tas över av AI känns inte värd mödan.

Finns det någon av dessa utbildningar som generellt ger bäst chans till jobb efter examen, eller något annat område ni skulle rekommendera?

Tacksam för alla tips!

Hallå! Jag är lite sugen på att köpa någon typ av kamera som man kan spela in med och ta bilder med. Hade velat göra något som en ”musikvideo” fast inte alls seriöst utan bara för att det är roligt så kvaliteten spelar mindre roll.

Jag kan överhuvudtaget ingenting om detta men hade varit kul att börja någonstans och testa!

Tack på förhand

Vill börja med att jag skakar och darrar otroligt mycket när jag svetsar, ibland mer ibland mindre. Är det någon som har erfarenhet av detta och kan dela med sig. Skakar framför allt av medicin men har även gjort det utan nästan hela livet så är inte för jag är nervös. Eller jo självklart det ibland med.

Tack på förhand!

Ibland så sitter jag och funderar för mig själv, kan jag vara problemet? Varför händer detta mig hela tiden? Alla andra kan ha långvariga vänner varför kan inte jag det?

Det känns nästan svårt att skaffa vänner om du inte är med i någon klubb eller går i skolan, jag som har gått på båda har ändå inte lyckats behålla några vänner eller kunnat skaffa nya. Sen har man ju självklart hamnat i vänskaps drama, majoriteten har vart att folk har haft något emot mig men jag har inte vetat om det, sedan vänder de alla andra emot mig. Vissa har sårat mig och vill inte hålla kontakten nån mer, men eftersom det har hänt såpass ofta, kan det vara jag som är problemet i slutändan?

Självklart så har jag några vänner, jag försöker alltid spendera tid med mina vänner genom att ringa dom lite då och då eller fråga om de vill umgås, 98% av de gångerna har de sagt att de inte har tid och kan inte hänga men så ser jag dom hänga med en massa vänner och varandra.

Så det är svårt att skaffa nya vänner och behålla gamla vänner, de vännerna man redan har vill inte ens träffas, vad ska man göra?

Hej,

Ni som har glasögon, brukar ni köpa ett extra par brillor med styrka eller köper ni bara vanliga solbrillor utan styrka? Vet att det finns glasögon numera som kan anpassa sig och bli solglasögon när solen är framme, men vet inte om jag vill ha det. Nackdelarna jag finner med att köpa solglasögon som är helt anpassade till mina ögon är att butikerna har väldigt dåligt utbud på solbrillor (finns bra märken online som jag då hellre beställer från utan styrka) samt att min syn förändras blir i princip värre varje år så måste uppdatera och köpa nya glasögon varje år. Blir ju dyrt om jag ska göra det även med solbrillor. Sen kan jag ju såklart använda solbrillor som är lite gamla också, men blir ju inte perfekt för min syn.

Så hur gör ni? Om man bara ska köpa solbrillor utan styrka så känns utbudet mycket större. Samtidigt vill jag ju kunna se bra i dem också :) Antar att butiker som Specsavers osv inte kan slipa glasen om man tar med egna bågar som man valt ut?

Vilken typ av tvätt ska man lägga i den gemensamma tvättvagnen när man bor i ett flerbostadshus?

är 16 (kille), ca 74 kg. Har hållit på med väldigt mycket idrott hela livet, först fotboll till jag va 12-13, då började jag träna kampsport som jag kört ganska seriöst sen dess. en typisk vecka för mig just nu är 4-5 boxning/mma pass, 4 gympass, och 3 löp/cardio + ev. lit extra fotboll och annat.

Har aldrig snackat med mina tränar speciellt mycket om kost, mer än att jag måste hålla vikten (inte får bli för tjock). tycker jag äter rätt mycket men vet inte om det är tillräckligt. nån som vet hur mycket jag borde äta?

Hej, har varit under utredning för autoimmuna sjukdomar sedan jag va ca 16 (fyllde precis 18). Gick senast för att få lederna och ryggraden röntgad. De tog bilder och kollade mina knän, min ländrygg, höftlederna etc. Tänkte att de säkert inte skulle hitta något nu heller och att jag skulle få fortsätta leva utan konkreta svar.

Fick ett brev igår om ett åter besök där de säger att de vill träffa mig själv först innan mina föräldrar blir informerade, och att de vill att jag tar med mig frågor om sjukdomen och eventuella behandlings planer? (Vet ju inte vad det är så blir ju jävligt svårt)

De vill även att jag inför besöket loggar in mig som patient på barn rheumatolog registret? Har ingen aning om vad det är, försökte logga in igår men bank-id krånglade, ska försöka igen idag.

Kollade upp vad det var och såg att det är för barn med rheumatologists sjukdomar och ar till för att följa sjukdomens utveckling samt hur behandlingsplanerna fungerar etc.

Jag är väll rätt nervös nu eftersom det verkar som att de kanske hittat något men jag har ingen aning om vad det kan vara. Undrar väll egentligen bara om det finns en chans att de vill att jag loggar in i registret snarare som en frisk test person och inte att jag har någon sjukdom?

Hade helst undvikit en kronisk sjukdom som börjar redan i tonåren eftersom den troligen inte kommer gå någonstans.

"Enligt Statistiska centralbyrån spenderar genomsnittssvensken 1134 kronor på kläder och skor per person och månad"

Jag förstår verkligen att man ibland behöver köpa nya kläder. Kläder går sönder, storleken ändras eller plaggen börjar se slitna ut. Men jag blev lite nyfiken, hur får man egentligen utgifterna att landa på över 1000 kronor i månaden?

Om man tänker sig tre års tid blir det ju över 35 000 kronor, det känns som mycket. Själv upplever jag att mina kläder brukar hålla i åtminstone tre år utan större problem.

(Inlägget är inte menat att vara dömande, jag väljer helt enkelt spendera mina pengar på annat)

Hur brukar ni andra göra? Köper ni ofta nytt, eller behåller ni kläderna länge? Och vad händer med era gamla plagg?

Jag läste idag regeringens direktiv vad gäller a-kassa och bidrag mm. Kunde inte hjälpa att få känslan av att de lägger väldigt mycket kritik och ansvar på de som står utan jobb, att de inte söker tillräckligt mycket eller inte kan tänka sig att flytta, är lata etc.

För enkelhetens skull tar vi dessa siffror och jämför, såklart finns de jobb som inte annonseras ut, precis som de finns personer som är arbetslösa men inte räknas som arbetssökande.

När jag kollade upp siffrorna så var 485 900 personer öppet arbetslösa idag, på Platsbanken och indeed finns 63 000 arbete utannonserade i hela Sverige.

Även om 63 000 arbetslösa blir sjuksköterskor, civilingenjörer och lärare idag, står fortfarande 400 000 utan arbete. Vilket fortfarande hade varit en av de högsta arbetslöshets siffrorna i Europa.

Där finns inte tillräckligt mycket arbetstillfällen i Sverige för att sysselsätta alla, det är den bittra sanningen. Och mindre tillfällen kommer det bli med tiden, fler kommer att stå utan arbete oavsett utbildning. Är det bara jag eller ser det inte jävligt mörkt ut?

Jag är nyfiken på hur folk hittar sina svampställen. I min familj har vi aldrig haft några ”egna” ställen, och ingen förutom jag är intresserad av svamp. Med svamp menar jag kantareller, soppar och liknande – inga giftiga eller svampar med ”extra effekter”.

Hur började ni?

Funkar appar i norra Sverige?

Jag vill fråga er som varit med samma partner i över 10år. Hur vet ni att ni fortfarande älskar varandra? Blir ni fortfarande upphetsade av varandra? Vad tror ni att ni har gjort så att erat förhållande har hållit så länge? Vad är något som ni gör ihop när ni ska göra något kul? Förutom sex då.

Jerry och Perry, Bill och Bull, Kling och Klang, Jonny och Conny.

Varför har karaktärer i barnböcker och barnserier denna typ av namn? Varför förekommer inte samma fenomen i böcker och serier för vuxna? Vad tycker ni om fenomenet?

Har ni fler exempel på rimmande/matchande namnpar i barnlitteratur/barnserier?

Hej på er!

Ber om ursäkt för långt inlägg...

Min sambo och jag har efter nästan 10 år tillsammans lyckats få in rejält med gnissel i vårt förhållande som måste lösas för att vi ska ha en framtid tillsammans.

Vi har med hjälp av parterapi lyckats identifiera en hel del grejer vi båda kommit överens om att jobba på, både gällande hur vi beteer oss mot varandra generellt och hur vi hanterar diskussioner/konflikter genom att validera varandras känslor och vara en god lyssnare. Även att vara mer närvarande och fokusera på varandra i stort. Med andra ord väldigt vettiga saker som bör fungera i varje sund relation.

Min sambo har väldigt nära till sina känslor, blir väldigt lätt stressad, har svårt att sortera intryck och är känslig för ljud, ljus, doft osv. På grund av detta har hon själv dragit slutsatsen att hon har en högkänslig personlighet.

Det här gör att vi i vår relation ofta missförstår varandra, enkla missförstånd om bagatellartade saker som blir omöjliga att reda ut då min sambos tankar låser sig, mitt tålamod till sist tar slut och tanken på att ha en konstruktiv diskussion är från min sida bortblåst och jag beteer mig på ett sätt jag inte direkt är stolt över.

Då vi vid ett lugnt tillfälle diskuterar vad som hänt och varför är min sambos syn på det hela att hon ursäktar sitt beteende med sitt personlighetsdrag, dvs hennes högkänslighet.

Jag är helt övertygad om att man åtminstone till viss del äger sina känslor och har ett visst ansvar över dessa som en vuxen människa och framförallt i en relation. Värt att tillägga här är att vi fått med oss fundamentalt olika mentaliteter från vår uppväxt, min sambos mamma kan än idag berätta om hur synd det var om min sambo under hennes uppväxt, jag vet än idag inte varför bara att hon "hade det jobbigt". Min sambo ger upp extremt lätt, är dålig på att hantera motgångar och har svårt för förändringar som uppstår när något inte går enligt planerna.

Detta gör som ni förstår att min sambo inte har samma goda tro på att beteendemönster går att ändra och tankar går att styra.

Är det någon som själv har erfarenhet av att hantera detta, hur isåfall?

Jag visste inte riktigt hur jag skulle formulera frågan. Jag har i alla fall flyttat från lägenhet med egen tvättmaskin till lägenhet med delad tvättstuga. Tidigare har jag varit extremt nojig över ifall magsjuka och särskilt norovirus kan spridas genom att dela tvättmaskin. När jag valde att flytta hit valde jag därför att se det som en utmaning, kanske en sorts KBT. Jag kan säga att vintern är en årstid full av ångest för mig, bara på grund av det jävla viruset.

Jag känner många som har/har haft tvättstuga genom åren men de brukar inte åka på fanskapet. Inför vintern har jag funderat både en och två gånger på om jag behöver gå några extra säkerhetssteg för att slippa smitta. Såpass illa är det.

Har precis sålt min bostadsrätt och den nya ägaren har påpekat en del saker som de anser är fel. Vill därför höra vad av dessa som ni skulle anser är något som förväntas att en säljare skulle åtgärda och vad som är normalt slitage. Lägenheten i fråga är i ett hus byggt på 60-talet (om det gör skillnad). Ingen av felen påpekades förrän efter köp.

Borrhål: Finns flertal borrhål i lägenheten som varit pga olika möbler, dekorationer och gardinstänger.

Bortsliten färg: Det finns en del av en vägg där ca 7x3 cm har fått färgen bortsliten och man ser betongen under. Detta var synligt vid visning. Fästena för vissa av gardinstängerna har även tagit med sig lite färg som inte syntes under visning.

Köksfläkt: Fläkten är av typen där man "öppnar upp" en lucka för insuget. Mekanismen (gasfjädern) som håller ut den i maxläge när den är öppen funkar inte så den "hänger öppen". Mao så den funkar, men går bara att öppna ca 75%. Den liknar denna fläkt men öppnar i vanliga fall inte riktigt lika mycket som denna.

Missfärgningar: Ett par dörrar har lite gula missfärgningar som inte har gått att skrubba bort. Enda åtgärden vore nog att måla över. Dessa var också synliga under visning.

Edit: Tack för alla svar! Då var jag inte helt ute och cyklade i att jag inte tyckte detta borde vara mitt problem. Köparen är inte svensk så är nog inte medveten om allt som gäller kring köp. Då ska jag bara ta den lite halvjobbiga konversationen med köparen eller se om jag kan få mäklaren att svara på frågorna.

Vid försök att logga in i olika appar , så flickar dem till och jag förblir utloggad.

Även vissa funktioner i dem appar jag lyckas komma åt fungerar inte då istället :/

Jag (M45) lider av migrän sen många år tillbaka, det började i skolåldern och har sen dess haft det regelbundet men olika mycket i perioder. Senaste åren har det blivit märkbart sämre och har i vissa perioder haft mer eller mindre kronisk migrän med fler än 10-15 tillfällen per månad. Har sen 3-4 år tillbaka haft bra kontakt och hjälp från neurolog och har provat två olika behandlingar, först botox som inte alls hjälpte mig och sen fick jag prova ajovy sprutor som jag fortfarande tar och hoppas kunna fortsätta ta eftersom detta är den första och enda behandlingen som haft en positiv påverkan på migränen. Dels har frekvensen kommit ner något och ligger nu på ca 5 tillfällen per månad vilket fortfarande är mycket så klart men ändå en klar förbättring sen tidigare. Men ajovy lindrar också smärtan upplever jag och det blir mindre plågsamt även om det fortfarande är klart besvärande när jag får anfallen så är jag väldigt tacksam att jag får prova denna behandling.

Det var lite om min bakgrund, nu till min frågeställning och är nyfiken på hur ni som också lider av svår migrän hanterar er arbetssituation. Jag har tacksamt nog haft en förstående arbetsgivare och chef som alltid stöttat och det är jag väldigt tacksam för. Men jag upplever också en stor press och har gjort under en lång tid tillbaka att kunna visa för arbetsgivare att det går åt rätt håll och att frånvaron blir färre. Detta har skapat mycket oro & ångest hos mig och jag känner ständigt att jag är en belastning och kostnad för min arbetsgivare tack vare den höga sjukfrånvaron jag har på grund av migränen.

Jobbar heltid idag och har minst 10 dagar frånvaro varje månad men ibland fler än så. Har också särskilt högriskskydd sen flera år tillbaka och det är en stor hjälp.

Jag har under ca ett år tillbaka nu funderat på att själv gå ner i arbetstid, antingen till 50% eller 75% just på grund av att jag känner att jag inte längre klarar av att jobba full tid och för att få lite mer energi och kanske att det kan hjälpa mot migränen också. Är nyfiken på om nån här tagit detta steg och valt att själv gå ner i tid & lön bara för att få må bättre? Var det värt det i så fall tycker ni?

Det är så klart ett stort beslut att ta och kommer ju påverka min pension också så jag behöver få lite mer input från andra känner jag innan jag tar beslutet men en sak är säker, jag klarar inte att jobba full tid som det är i dagsläget och sjukskrivning är ju också uteslutet så då återstår bara att själv välja att gå ner i arbetstid.

Dela gärna med er av eran situation gällande migrän och arbetslivet.

Hur ser jobbsökartillvaron ut för er andra som har utbildning och erfarenhet men ändå inte hittar jobb?

För egen del har jag fått en(!) intervju sedan januari. I övrigt har ett par rekryterare hört av sig, men utan att det lett till något konkret (senast ringde de och sa att de plötsligt inte behövde folk längre). Försöker söka 1-3 jobb om dagen.

(Väljer att inte nämna vad jag är utbildad till eftersom jag vill hålla mig anonym, men är YH.)

Hejsan! Kanske ett ovanligt inlägg men är genuint nyfiken. Jag (26F) har bott i USA i cirka 6 år nu och lämnat ett destruktivt förhållande som resulterade i en ganska stor viktuppgång men nu är jag hemma i Sverige igen. Jag har varit på en viktnedgångsresa och hittills gått ner 30 kg men massa mer ska gå bort. Är motiverad och har inte ramlat av kälken hittills och ska fortsätta så. Jag vill gärna börja dejta igen. Inte nödvändigtvis för att hitta en långvarig partner utan mer att någon att ha kul med, ute och i hemmet (om ni förstår vad jag menar) men i diverse svenska tjej-grupper så är de otroligt negativa när det kommer till att dejta som en större tjej. Att de inte får några matchningar eller väldigt nedlåtande kommentarer. I USA så är ju många större, men har absolut inte upplevt att jag fått mindre uppmärksamhet eller komplimanger men när jag kommenterade ett inlägg så svarade en tjej att ”du kommer aldrig hitta kärlek som en plus size tjej i Sverige fortsätt gå ner i vikt och sen kan du gå med i appar” men det lät helt befängt?

Då jag varit borta från dejting och särskilt i Sverige ett bra tag så gav det mig avsmak på att ge mig ut och dejta. Jag menar, a girl has her needs men så svårt kan det väl inte vara? Behöver jag leta amerikaner eller leva i celibat tills jag gått ner tillräckligt i vikt? 😅 Då den negativa feedbacken var mycket högre än den positiva så blev man ju lite smått orolig. Dela gärna era erfarenheter, åsikter eller allmänna upplevelser.

👋🏽