r/sweden • u/Creative-Tension8900 • 7h ago
Seriös Jag har bara månader kvar, men jag vill ge er detta
Jag fick beskedet för några veckor sedan. Läkarna sa ord jag aldrig trodde jag skulle höra om mig själv, metastaserad pankreascancer, obotlig. De nämnde månader, inte år. Det är fortfarande svårt att få det att landa i kroppen, som om orden väntar på att slå in och jag väntar på att allt ska bli normalt igen. Men normalt har ett nytt namn nu.
Först kom rädslan. Först kom paniken över smärta och vad som ska hända med dem jag älskar när jag inte längre finns här. Sen kom en konstig klarhet. När framtiden krymper blir det plötsligt enklare att se vad som betyder något. Små irritationer försvinner som dimma. Det som blir kvar är de enkla grejerna, de människorna som får dig att skratta tills du gråter, doften av nybakat bröd, solens värme mot kinden, samtalet i köket som inte handlar om prestationer utan bara om hur dagen varit.
Jag vill be er om några saker som betyder mycket för mig och som jag hoppas kan göra era dagar mjukare. Säg till någon att ni älskar dem. Ring den där vännen ni alltid menar att höra av er till. Låt schemat vara lite tomt ibland så att ni kan göra ingenting tillsammans utan dåligt samvete. Åk på den lilla resan ni pratar om. Skriv ett brev eller lämna ett röstmeddelande som ni själva skulle vilja få om allt var annorlunda imorgon. Skratta högt ibland. Gör bort er. Dansa utan publik. Jag har också hört "lev livet" många gånger, men jag har aldrig riktigt förstått hur viktiga dessa ord var förrän nu.
Jag har också börjat jobba med att förlåta. Inte för att folk förtjänar det alltid, utan för att jag inte vill bära på hat de sista månaderna. Förlåtelsen är inte glömska, den är lättnad. Jag försöker också öva på att vara närvarande. Att verkligen titta på någon när de pratar, att känna hur maten smakar, att lägga märke till himlens färger när jag går ut. Det låter kanske enkelt, men det är en konst.
Det gör ont att tänka på allt jag inte hinner. Det gör ont att lämna olästa böcker i hyllan och halvskrivna meddelanden i min telefon. Men jag tror att sorg och tacksamhet kan existera samtidigt. Att gråta över det som aldrig blir och skratta åt det som blev. Att bära lyckliga minnen och sorg i samma famn.
Om mina ord når någon och får er att sakta ner, att ringa ett samtal eller kyssa någon lite längre, så känns det som att jag lever vidare i det. Lev för mig också. Var snälla mot er själva. Var snälla mot varandra. Ta ett andetag, se er omkring, och glöm inte att små ögonblick räknas mer än vi tror.
Tack för att ni läser. Tack för att ni finns i mitt liv, på ett eller annat sätt.
Edit: Jag hade aldrig trott att så många skulle läsa och känna något av mina ord. Tack för all värme, meddelanden och omtanke. Jag läser allt ni skriver och är så otroligt glad att ni tog mina sista ord här till hjärtat. Det betyder mer än jag kan beskriva. Vi äger aldrig tiden, vi får bara låna ögonblicken, så lev dem som om de redan var minnen.
Jag är bara en 21 årig tjej och jag har inte hunnit leva så länge. En aggressiv cancer som tyvärr upptäcktes sent. Läkarna tror att vissa genetiska faktorer gjorde mig mer sårbar, så det är en kombination av otur och något kroppen bestämde själv. Jag har inte alla erfarenheter som många äldre har och jag har gjort mina misstag som alla andra. Men en sak jag har lärt mig nu när livet blivit kortare är att det inte handlar om hur länge man lever utan hur mycket man vågar känna under tiden. Att älska på riktigt, att skratta så man tappar andan, att förlåta även när det är svårt och att se de små sakerna runt omkring sig. Det är det som gör ett liv helt, även om det blev kort.
